Kultur och pengar

(julkaistu 31.8.2010)

Regeringens gav nyligen sitt budgetförslag för 2011, och som vanligt fick olika ministrar stoltsera med sina bedrifter i media efteråt. Budgeten har av sina skapare kallats ”framtidsinriktat ansvarstagande” och ”väldigt social”, medan oppositionen kritiserat det mesta i den. Det är som vanligt och antagligen om det sig bör.

Det som det talats litet om är kulturen. Enligt de uppgifter Kultti delgetts har kultur- och idrottsminister Stefan Wallin (SFP) fått kämpa hårt för att stödet till kulturtidskrifter skall bibehållas på nuvarande nivå. FNB gick ut med en nyhet i början av augusti om att stödet sjunker med 200 000 €, som dock visade sig vara en anka – redaktören hade missat att just denna del av stödet kommer ur ett annat budgettekniskt moment, tipspengarna. Flera människor hann sätta sitt morgonkaffe i vrångstrupen innan misstaget avslöjades, men det väckte ändå en viss oro bland oss på Kultti.

Nu tog inte långdansen slut här, utan senare flyttades pengarna ytterligare runt, så att till sist hela kulturtidskriftsstödet tas från tipspengarna. Summan står kvar oförändrad, och förändringen kan till och med vara positiv. Tipspengarna är ett säkert kort, eftersom de stigit konstant under flera år. Det finns ändå ett problem med dem: i jämförelse med andra budgetmedel är den parlamentariska kontrollen över dessa pengar ganska liten. Just nu har vi en minister och tjänstemän som är välvilligt inställda till kulturtidskrifter, men hur blir det i framtiden? Vi står också i denna bemärkelse inför ett viktigt riksdagsval nästa år, och i all synnerhet blir det intressant att se vem som får bära kulturministerns portfölj. Kulturtidskrifterna är i stor grad beroende av detta samhälleliga stöd. I jämförelse med mainstream media ger dessa tidskrifter utrymme för både avvikande åsikter och avvikande format, något som gör att de står för en betydande och unik del av den kulturella och samhälliga debatten i dagens Finland.

Hela denna fråga har naturligtvis att göra med ett större dilemma. Varför skall kultur behöva stödas? Är det till syvende och sist ändå inte så att kulturtanterna och -farbröderna skapar kultur åt varandra, medan de vill att någon annan skall betala? Det är allt oftare man stöter på den sortens kommentarer. Vi kulturarbetare tar för givet att kultur skall få kosta, men i ett stramt ekonomiskt klimat kan det kan vara värt att återkomma till motiveringarna. ”Kultur är viktigt” är säkert något som de flesta kan instämma i (i synnerhet om man kommer ihåg att kultur inte bara är opera och poesikritik) men vilka argument får potentiella mecenater att öppna plånboken? Att lite kultur nu och då gör oss mentalt och fysiskt friskare (och därmed sparar pengar inom sjukvården), eller att kultur gör oss mera produktiva? Eller vågar man kanske anse att kultur har ett självständigt värde? Det är värt att tänka på, för svaren är kanske inte så självklara.

Det som ändå är självklart, och som tål att upprepas, är att det där om att kulturfolket gör kultur endast åt varann är nonsens. Min egen tidskrift (yogatidningen Ananda) har runt 3000 läsare, av vilka de allra flesta naturligtvis själva gör yoga, men av vilka ganska få skulle identifiera sig som kulturproducenter. Eller låt oss ta en konstutställning: 50 000 människor såg Marita Liulias Choosing My Religion. Var de alla konstnärer? Kultur – i någon av dess mångfaldiga former – berör oss alla.

Måns Broo